En liten, färgstark gnagare kan säga mycket om livet i de svenska fjällen. På svenska kallas lemming oftast lämmel, och den art de flesta tänker på är fjällämmeln. Här får du en tydlig bild av hur den ser ut, var den lever, varför beståndet ibland exploderar och hur du kan uppleva djuret utan att störa det.
Fjällämmeln är liten men viktig för hela fjällnaturen
- Fjällämmel är den vanligaste svenska benämningen på den klassiska lämmeln.
- Den blir ungefär 13-15 centimeter lång och har en kort svans.
- Den lever främst i öppna fjällområden, gärna nära fuktiga marker och vattendrag.
- Beståndet varierar kraftigt mellan år, vilket brukar kallas lämmelår.
- Berättelsen om att lämlar medvetet kastar sig utför stup är en myt.
Vad heter lemming på svenska och vilken art handlar det om
Ordet lemming används ofta brett, men i svensk natur handlar det vanligtvis om fjällämmeln, Lemmus lemmus. Det finns också skogslämmel i Sverige, men den är mindre känd och lever mer undanskymt i fuktiga skogs- och myrmiljöer.
Fjällämmeln är lätt att känna igen på sin kontrastrika päls. Ryggen är mörk, sidorna går ofta i rostbrunt och undersidan är gulaktig. Kroppen är kompakt, öronen små och svansen mycket kort, vilket skiljer den från flera andra smågnagare i fjällen.
| Kännetecken | Fjällämmel |
|---|---|
| Vetenskapligt namn | Lemmus lemmus |
| Kroppslängd | Cirka 13-15 centimeter |
| Svans | Cirka 1,5-2 centimeter |
| Föda | Mossor, gräs, starr och örter |
| Aktivitet | Aktiv både sommar och vinter |
Jag tycker att det viktigaste är att inte blanda ihop en lämmel med en vanlig sork. Lämmeln har ofta tydligare färgteckning och ett mer robust utseende. Ser du ett litet djur i fjällterräng är det ändå klokt att titta på helheten, eftersom pälsfärg kan variera och observationer på avstånd lätt blir osäkra.
Här trivs fjällämmeln i de svenska fjällen
Fjällämmeln hör framför allt hemma i öppna fjällandskap med gräs, starr, mossa och låg videvegetation. Den kan också finnas i fjällbjörkskog, särskilt där marken är fuktig och det finns gott om skyddande växtlighet.
Under vintern lever den inte i dvala. I stället gräver den gångar under snön, där temperaturen ofta är jämnare än ovanpå snötäcket. Där hittar den både skydd och föda. Ett tjockt, sammanhängande snötäcke kan därför vara en fördel, medan isbildning efter töväder kan göra livet betydligt svårare.
Läs också: Svenska blommor från vår till höst - lär känna Sveriges flora
Vad äter den
Sommartid består menyn främst av gräs, örter och starr. Under vintern blir mossor viktigare, eftersom de finns tillgängliga under snön. Lämmeln gnager också på annan fjällvegetation när tillgången förändras.
Det här gör arten känslig för förändringar i både snöförhållanden och växtlighet. Fjällmiljön kan se tom ut för oss, men för en lämmel är skillnaden mellan en tät grästuva och en vindutsatt stenmark avgörande.
Varför blir det lämmelår
Med några års mellanrum kan lämmelbeståndet öka kraftigt. Ett sådant år kallas lämmelår, men variationen följer ingen enkel kalender. Lokala snöförhållanden, tillgången på föda, rovdjur och sjukdomar påverkar när toppen kommer och hur länge den varar.
Lämmeln kan föröka sig snabbt när maten räcker. En hona kan få flera kullar under en gynnsam säsong, och kullarna kan vara stora. När många djur överlever vintern växer populationen snabbt, vilket i sin tur påverkar hela näringsväven.
- Under uppgången blir lämlar vanligare på fjällhedar och i gräsrika områden.
- Vid toppen får fjällräv, fjälluggla och rovfåglar tillgång till ovanligt mycket föda.
- Efter toppen kan matbrist, sjukdomar och ökad predation minska beståndet snabbt.
Det är lätt att tro att ett lämmelår bara är en märklig naturhändelse. Jag ser det snarare som ett slags ekologisk puls. När lämmelstammen förändras märks det även hos rovdjur och rovfåglar som är beroende av smågnagare för att lyckas med häckning och reproduktion.
Lämmeltåg och andra myter du inte behöver tro på
Den mest spridda myten är att lämlar i stora grupper medvetet vandrar mot stup och kastar sig utför. Det finns inget bra stöd för den berättelsen. Massdöd kan förekomma under perioder med trängsel, matbrist eller svåra vandringar, men det handlar inte om ett medvetet självmordsbeteende.
Vid höga populationer kan lämlar lämna ett område för att hitta bättre tillgång på mat och skydd. En sådan spridning kan se dramatisk ut, särskilt om många djur rör sig samtidigt. De blir inte magiskt orädda, men i okänd terräng kan de hamna vid vattendrag, vägar eller branta sluttningar där riskerna ökar.
En annan missuppfattning är att den färgstarka pälsen skulle betyda att lämmeln är giftig. Färgteckningen tros i stället ha samband med kamouflage och hur djuret syns mot fjällhedens vegetation. Det säkraste är att betrakta den som ett försvarslöst bytesdjur, inte som ett farligt djur.
Så kan du få syn på en lämmel utan att störa den
Det bästa tillfället är ofta under en lugn vandring i fjällhed med låg vegetation. Titta nära grästuvor, stenkanter, bäckar och fuktiga sänkor. På sommaren kan du ibland se en lämmel röra sig öppet, men den försvinner snabbt om du går rakt mot den.
- Stanna på avstånd och använd kikare i stället för att försöka komma nära.
- Rör inte bon, gångar eller snötäcken där djuren kan hålla till.
- Ge aldrig lämmeln mat, även om den verkar orädd.
- Håll hunden under kontroll och följ reglerna som gäller i det område du besöker.
- Fotografera kort och utan blixt på nära håll.
Spår i snön kan vara lättare att hitta än själva djuret. Leta efter små gångar under snön, öppningar nära tuvor och avgnagda växtdelar. Jag rekommenderar att man antecknar plats, väder och miljö i stället för att jaga en perfekt bild. Det ger en bättre naturupplevelse och minskar risken att djuret stressas.
Glöm inte att fjällväder skiftar snabbt. En spaning efter lämmel ska aldrig gå före säkerheten, särskilt inte på vårvintern när snön kan vara hård på ytan men förrädisk nära bäckar och branter.
Fjällämmeln visar hur tätt fjällens arter hänger ihop
Trots sin ringa storlek har fjällämmeln en tydlig roll i ekosystemet. Den omvandlar växtlighet till föda för fjällräv, rovfåglar och andra rovdjur. När lämmelbeståndet minskar måste dessa arter ofta byta till andra byten, vilket kan påverka deras häckning och överlevnad.
För den som vandrar i fjällen är lämmeln därför mer än ett sött möte vid stigen. Den är en signal om hur snö, växter, smågnagare och rovdjur fungerar tillsammans. Ett enskilt fynd säger inte allt, men många observationer över tid kan hjälpa forskare att förstå förändringar i fjällmiljön.
Mitt praktiska råd är enkelt. Lär dig känna igen fjällämmeln, men försök inte kontrollera naturen omkring den. Håll avstånd, lämna växtlighet och bon orörda och se observationen som en bonus under vandringen. Det är så man får uppleva den svenska fjällnaturen med både nyfikenhet och respekt.
